fuck yeah.

I have found my inner godess again. Or, I’ve found the bud of the right blossom that’s now waiting for the sun to shine. The clouds of my mind is dissolving, all the weight on my back is getting lighter as I take stuff of one-by-one. 
I’m not crying myself to sleep anymore. I have noone to blame anymore, noone to ask to be my rock anymore. It’s me, myself and I now, and I love it. 

I need me now. Not anyone else, just me.  

and I hide it quite well… 

(via dandanisnotonfire)

To find my strength again. That will be my resolution. 
I need myself more than anyone else, I just have to remember that.  

(via drschitzon)

Hittade en av mina små svarta ångestböcker från några år sen… 

"Tar livet slut när man dör?
Ingen aning, svarade 18-19 åriga hjärnan.
Kärleken lever alltid vidare, hoppas det naiva hjärtat.
Paradiset väntar, svarar troende.
Reinkarnation kanske man kan hoppas på, för vems paradis är det man hamnar på egentligen? Och om jag dör, vad händer med de andra? De som älskat mig, vårdat mig, funnits med mig? Jag dör ju hos de också. en liten del av mig. 
Självmord är fegt. Jag ska dö när livet tycker jag gjort mitt här på jorden.

Du ruttnar, förmultnar och försvinner, pekade naturvetaren ut sakligt”


Självmordstankar med en twist? Jajamen.